Välkommen till mitt tragiska liv. Den stora sanningen om ensamheten.



Nu ska jag berätta något som jag kämpat med i hela mitt liv. Det är ytterst personligt och många vet inte om min situation, då jag aldrig pratat om det. Jag har försökt att lösa det, men utan framgång. Det är inte min vikt, det är något tyngre. Ensamheten.


Vänner och bekanta förändras med tiden , precis som en själv. En självklarhet. Det visar hur starka band det finns i vänskapen. Det visar också vart en vän står när vindarna tar fart, när du behöver stöd, hjälp, eller någon att kunna ventilera med. 


Någon som ringer/skickar sms för att se hur du mår. För mig är det det viktigaste.


Jag har gått igenom det här tidigare, och jag har/går igenom det igen. För sista gången.


Men du är väl inte ensam? Du har ju över 145 000 följare i social media. Ja, jag har hört det med. Det är ”fans”, inte vänner i den bemärkelsen. En del har kommit att stå mig nära i konversationer, men enbart det. 


Jo, jag är ensam. 



”ett brev till 12 personer”


Jag har under en längre tid hanterats med saker både privat och yrkesmässigt som jag försökt övervinna genom att ha kontakt med de människor som är runtom mig. Det visade sig att det inte fungerat, och jag började då ifrågasätta vad vänskap är.


För en tid sedan skickade jag ut brev till 12 personer, där jag förklarar vart jag står i livet, vad jag behöver från en vän, vad jag ser som viktiga i en relation, och att jag också avslutar vänskapen på grund av att det saknas vissa bitar i vänskapen i dagsläget. I brevet stod även att jag gärna talar med personen ifråga om hen tycker jag har fel. Öppen för att bli ifrågasatt.


Det här är inget man gör i ett hastverk, utan mycket tanke ligger bakom. Både funderingar och känslor. Det sistnämnda är det viktigaste. Att bli konstant sårad och besviken tär hårt, och det bryter ner istället för bygger upp. Och inget jag vill ställa upp på längre.



”blåst och blåögd”



Tidigare om åren har de ”vänner” som jag ifrågasatt, och bett dom höra av sig nån gång när hen inte behöver något, så de har försvunnit ur mitt liv på dagen. 


Varför? 

Orsaken har varit att hen alltid vill ha något av mig, som utbildning, pengar, varor och produkter, kunskap, gratis arbete m.m


Utnyttjad rejält av de jag trott varit vänner. Men jag var bara en ”bank” för vad de behövde.


Tro mig, jag är den som hjälper till om det behövs, och skänker min sista krona om någon i nöd behöver den. Det är min uppfostran och har varit min glädje i livet att kunna hjälpa andra, men när man ser tillbaka på det så inser jag hur blåst och blåögd jag varit. 




”Ett sätt att inte känna sig ensam”


Till historien ska tilläggas att jag aldrig haft ”riktiga” vänner någonsin genom livet. Ytterst sällan blivit inbjuden för att delta i en middag, utgång, fest, event eller liknande. Jag har tex aldrig blivit inbjuden på en nyårsfest i mitt liv. Jag kan räkna de inbjudningar jag fått senaste 10 åren på mina två händer. 

Varje gång jag ser vänner samlas för en kväll, gör en picknick, eller bara ”är”, så skär det i bröstet med en rostig gammal kniv.


Jag undviker social media med de människor jag vet har en stor umgängeskrets, så jag ska slippa se alla middagar, häng och äventyr. Jag undviker filmer och tv-serier m.m som handlar om gäng med vänner m.m. då det gör mig bara nedstämd. 


Låter det knäppt? Ja kanske. Men ett sätt att inte känna mig ännu mer ensam. 


En sak ska dock vara klart, jag söker inte nån form av medlidande eller nåt liknande. Det här är bara ett sätt för mig att öppna upp en ventil som är på gränsen att brista.




Tidigare genom åren har jag försökt arrangera, bjuda in, lagt upp idéer för att kunna förändra min ”situation”, men gav helt enkelt upp gör 8-10 år sedan då det inte gav något som helst resultat. Jag ser att jag är den gemensamma nämnaren för allt som skett genom åren. Pralinen ingen vill ha i chokladasken. Har sett/ser mig som ensamvargen ingen vill vara med, så länge hen inte behöver ha något från mig. Eller ”den kända, glada, bögen som sevärdhet på hens fest” jadå, jag har hört det mesta. ”-vore så kul om du kom då det vore kul för mina gäster att få träffa en superskapare/kändis”. Tack för den. 


Jag har insett fakta, är trött på att vara poppis när det gäller låna saker, köpa saker, fråga saker m.m. Jag är innerligt trött på det. Så jag lever hellre i min ensamhet än blir utnyttjad, sårad, besviken upprepade gånger. Jag går vidare nu.


Jag vet inte om jag kan lita på ”nya” vänner i framtiden. Att hen skulle kunna bli en del av mitt liv. Frågan skulle hänga över mitt huvud hela tiden ”vad vill du ha av mig och vad fiskar du efter?”. För jag vet att jag som person inte passar in, så det måste vara något annat än min rena vänskap.


 

”Brevet”


Hur många som ifrågasatte eller återkom om brevet jag skickade ut?


 ➡️Ingen. Zero. Noll.⬅️

Där har du det...



Bild: Anthony Manieri / Arrested Movement





Kommentarer

Unknown sa…
Klart, tydligt, äkta
Anna Johansson sa…
Jag blöder i hela mitt hjärta när jag läser detta!!
Ingen ska nånsin behöva känna något av det du skriver!
Jag hyser bara tacksamhet till dig som delar med dig, världen behöver få upp ögonen för hur fasen vi människor beter oss!
Bra gjort att du sätter dig själv som huvudperson i ditt egna liv!
Jag är bara ytterligare ett insta fan men jag vill (utan att tycka synd om dig) ändå visa min tacksamhet för att du vågar lyfta känsliga ämnen!
Jag förstår vad du menar och jag har själv på en betydligt mer bagatell nivå upplevt delar av det du delar med dig av.
Hatten av till dig!
Du behöver ingen som tycker synd om dig, jag fattar det.
Men du förtjänar att hyllas för din öppenhet!
Tack för att du visar att det är okej att vara sig själv!!
Renée sa…
Hej H! Det krävs mod att öppna upp för andra att se din sårbarhet. Du är inte bara människa utan också en modig sådan. Det första jag tänkte var nog att jag inte önskar någon att känna en sådan ensamhet. Jag kan bara förnimma hur du upplever den och det gör ont i hjärtat. Jag kan känna mig väldigt ensam. Ofta. Min strategi har varit sen barnsben att "ensam är stark". Det funkade väl fram till dess att min dotter dog 2016. Jag trodde det bara var att fortsätta på den vägen...Men känslan av ensanheten blev på något vis ännu större. Du verkar vara en klok och sansad person så vari ligger denna ensamhetskänsla? Jag tror att du gjorde klokt i att sålla umgänget för ingen skall behöva känna sig utnyttjad i en vänskapsrelation. Du är värd så mycket bättre och så mycket mer ❤
Tone M sa…
Jeg ble kjent med deg på Orust rett før jeg flytttet tilbake til Norge for 5 år siden. Jeg har derfor vært en perifer «venn» i ditt liv. En som mest har betraktet deg fra utsiden via Facebook og Instagram de siste årene. Den jeg ble kjent med var en sprudlende glad og raus person som uten forbehold åpnet sitt hjerte og ga av sin tid når man stakk innom butikken i Henån. Jeg la alltid inn tid til en kopp kaffe og en prat på handleturene mine dit. Noe jeg savner. Etter flytten til Tjörn var du aldri der når jeg stakk innom.
Men, du har jo vært så opptatt. Med, karriere, TV, foredrag, interjuver og ikke minst din mann. Så ikke visste jeg at du bak alt dette ikke hadde det så bra. Jo, jeg har vært bekymret, for i det tempo du har kjørt livet ditt den siste tiden måtte det gå galt før eller senere. Da du skrev at du trekker deg fra butikken ble jeg glad på dine vegne. Endeli tid til deg selv og Bland.
Den tiden vi nå er inne i er av astrologer spådd til å være «oppgjørets time». Tiden for indre gransking og oppgjør. Gammelt gruff skal ut og en ny og bedre tid er i emning. Jeg er så glad at du tar et oppgjør med det som tynger deg og får det ut. De som ikke kan ta det er kanskje ikke verd å ta vare på? Gleder meg til å se deg virkelig være deg selv og leve livet som Du vil. Og ikke minst det sprudlende glade fjeset ditt og kjenne det store rause hjertet ditt neste gang jeg kommer til Orust. Du er en av de varmeste menneskene jeg har møtt selv om vi ikke er «nære» venner. Men, hvem vet... det kan vi Kanskje bli ikke sant. ��
Linda sa…
Du sätter ord på vad kanske många känner, det är bra att ta upp . Jag har nog i princip samma känslor som du...Visst jag har sambo sedan många år tillbaka , två underbara döttrar, men precis som du känner ang nyår , alltså då får jag ångest och vill bara vara...man har kompisar från ”förr” som man ses med ibland..och jag kan känna att jag gjort ”mitt” de kompisar jag har sedan uppväxten i Gbg , de har man hälsat på antal gånger ( och jag har ju bil så det blir ju enklare ) men fram och tillbaka likalångt...man tröttnar på envägskommunikationen...

Drömmen hade ju varit en nyårsbaluns av rang 😁

Kram ❤️
Anna sa…
Jag känner så igen mig i det du skriver ��
Jag har i hela mitt liv ”haft vänner” men aldrig känt mig som någons bästa vän eller ens bättre vän. Ju äldre man blivit ju färre vänner finns det kvar...nu är det typ tomt.
Som Linda skriver så har även jag en sambo och två underbara tjejer men sen då? När man inte bara vill vara en mamma eller sambo. När man vill vara den som någon ringer till eller smsar.
Ibland funderar jag på hur ”alla” andra kan ha vänner eller iaf känns det så. De som jag vet bara pratar om sig själva, aldrig frågar hur någon annan mår, de som skryter och vill framhäva sig själva HELA tiden....hur kan de ha vänner?
Man har väl varit alldeles för jävla snäll hela livet...och sen gjort sina val och valt bort de som inte tillför något till ens liv.
Hur hittar man nya vänner när man är i medelåldern?
❤️
Petra sa…
Jag har och har haft det precis så som du beskriver enda sen barnsben. De senaste fem åren har jag slutat dra i gång balunser och dragit mig undan mer och mer. Ifrågasätter dock mig själv i bland då det känns som min ensamhet är fel även om den är självvald. Dessutom lär jag aldrig träffa nån partner om jag inte beblandar mig med folk. 32 år gammal känns detta inte rätt för jag är värd att älskas och uppskattas för den jag är. Precis som du.
Anonym sa…
Oj oj!! Så mycket jag känner igen i det du skriver. Jag har gjort precis som du och "slängt" ut s.k vänner eftersom det bara var när dom var ensamma eller behövde något som jag var aktuell. Aldrig blivit bjuden på nån fest eller liknande. Ja ensamheten har jag lärt mig att leva med och när jag träffar dom där som säger sig vara vänner så håller jag låg profil.
Karin Andersson sa…
Hej H!
Jag har varit inne på Moltaz design och träffat dig där. Vilken trevlig prick du är! Vi tog oss en kaffe i soffan, där du satte dig o pratade med oss. Du gav mig energi med ditt behagliga sätt att vara så trevlig.
Under 2017 fick jag bröstcancer och genomgick massor av behandlingar ,hade det helt enkelt tufft i livet. Under den tiden fick jag se vilka som verkligen var mina vänner. Många försvann några tillkom som satt i samma situation vilket är fint. Men jag fällde tårar över de vänner som jag saknade, nu har jag lämnat dom som inte ger mig energi o ser till så att jag mår bra! Jag hoppas att du inte ger upp med att få vänner, de finns där du minst anar det. Har du vägarna förbi Sävedalen så är du välkommen in till mig! Du kan få sitta i mitt fina kök o dricka kaffe i soffan från Moltaz😁.
Önskar dig en fin kväll!
Varma hälsningar från Karin
Helen Elix sa…
You are beautiful person. I am sorry you are having a hard time. Please hang in there. There are still good and caring people out here. Peace and love to you.
Anonym sa…
Tack för att du delar! Så viktigt! Vi är många som känner likadant. Dock slipper vi baksidorna av kändisskapet. Tror att när du värdesätter dig själv mer och inte låter dig utttjas kommer du att hitta riktiga vänner. Du har säkert varit för snäll men man behöver inte vara elak bara för att man sätter gränser. Har själv fått lära mig att sätta gränser efter ett långt förhållande med en narcissist. Vad befriande att inte längre känna dåligt samvete varje gång man svarar nej! Älska dig själv genom att värdesätta diG! Önskar all lycka till dig!
Tina sa…
Jag känner igen mig i delar av din berättelse. Förutom min sambo har jag inga riktigt nära vänner. Visst har jag några vänner, som jag ibland känner mig nära, men jag tror att de har andra vänner som de betraktar som sina närmaste. Jag upplever inte att jag är någons bästa vän. Varför har det blivit så? Jag är en sån som säger vad jag tycker, vilket säkert har bidragit till skav i relationerna i yngre år. Med åldern får umgängeskretsen kanske lite lättare att hantera det, och förhoppningsvis har jag också blivit lite smidigare med åren och vet att det ibland är bättre att inte säga allt högt... Telefonsamtalen från vännerna i skolan blev allt färre när vi spreds ut på olika högskolor, och när jag slutade höra av mig, eftersom ingen ringde tillbaka, så upphörde vår kontakt. Har jag kanske ställt för höga krav på vännerna? I min nuvarande bekantskapskrets har alla barn, och jag har valt att inte skaffa barn, så i många sammanhang känner jag mig utanför. T.ex. blir nyårsbalunserna till barnkalas och jag har fått lära mig allt om bärsjalar...
Jag instämmer med tidigare talare i frågan hur man som medelålders träffar nya vänner!
Anonym sa…
Så ledsamt att läsa och tyvärr känner jag igen mig lite. Inte att folk vill ha något av mig men just det där att aldrig bli bjuden, inte tillhöra. Jag och sambon hade ett gäng vi umgicks med där i början på 2000. Ett nytt par flyttade till byn, vi ordnade återkommande glöggfest tills 201 då jag inte orkade pga utbildning och 2012 då sambon blev sjuk. Ingen, ingen hörde av sig med inbjudningar. Nått år bjöd jag in oss på midsommarfest men hos ett av paren. När sambon för några år sedan fyllde jämnt ordnade jag en fest för släkt och arbetskompisar, en av de tidigare blev lite stött att de inte hade blivit bjudna. Svarade bara att vi umgås ju inte. Oftast är det lugnt, jag är en eremit och vill ha lugn och ro men just skillnaden när man slutar bjuda och det blir knäpp tyst. Fyller jämnt nästa år och sagt att jag vill absolut inte ha någon fest, det skulle bli så fruktansvärt patetiskt få vänner. Hoppas någon ändå sträcker ut handen till dig och öppnar upp för att lösa det. Kramar i massor
Bull farmor sa…
min kära son du är en hjälte!!!! så fantastiskt att du "vågar" lämna ut dig som du gör, det är så modigt av dig att göra det!!!! Jag vet att du haft det tufft och att du alltid ställt upp på dina "vänner" och att du alltid har varit för snäll, det har jag sagt till dig flera ggr!!! Men.. du är den personen som vill alla väl och att du även vill hjälpa andra som har det svårt... Men... ibland så blir man utnyttjad, vilket du har blivit sååå många ggr!!!! Du är värd det bästa i livet som den underbara person, och son , som du är>!!!! Jag tror att du gjort helt rätt då du "tagit bort" de sk vänner som du haft genom åren!!! DU är det viktigaste i livet och du vet att din familj älskar dig och vi finns alltid här för dig!! Kram från mamma
Caroline M sa…
Härliga H!
Våra vägar har korsats några gånger de senaste tjugo åren. Alltid värme och glädje i de minnena jag har. Du berör. Så hemskt att läsa men ändå fint det du skriver. En ensamhet som inte är självvald kan vara sorglig och förkrossande. Men fint att du vågar lyfta på det där eländiga locket. Locket som allt för många gånger skruvas åt, hårdare och hårdare, så inte den oslipade sanningen ska läcka ut. Locket du lyfter borde inte ens finnas men det är få som vågar kasta sig ut naken och sårbar inför vilka reaktioner som komma skall. Ärligheten är inte alltid bekvämast. Du vågade ändå.
I strålkastarljusets sken är det, utåt sett, lätt att bli förblindad av yta, glans och tro att allt är en dans på rosor. För den som står i skenet är det bara en tillfällig strimma ljus som skär genom mörkret runt om. Livrädd att det ska slockna för gott. För vem är jag då? Vad är jag då i mitt liv och i ditt?
Jag känner igen mig i det.
Tack för att du delar med dig. Av dig.
Du är starkare än du tror. Jag hoppas du kan ta in den kärlek som skickas här till dig. Du är inte ensam här. Locket är av nu och luften och ljuset sipprar in så något nytt kan ta fart och få gro.
All kärlek ❤️
Louise M sa…
Här känner man också igen sig i din text man är alltid extra populär när någon behöver ens expertis eller pengar , men för mig själv så börjar jag hitta bättre människor , så stäng inte ditt hjärta riktigt än , finns många fina människor därute som hade uppskattat dig och ditt härliga skratt Henrick ! Ta hand om dig :)
Anonym sa…
Känner igen mig i det som du skriver. Har alltid uppfattats som stäng och extrovert. Men detta är bara ett spel egentligen är jag introvert och känslostyrd. Är gift sedan 10 år men en man som är chef på ett stort företag och där man ger och ger från sig själv till alla på arbetstid. Det blir inte mycket energi kvar som kan användas på fritiden. Vänner ja det har vi och de tillfällena som man vill träffas man . Men vi kan räkna våra vänner på en hand . Och som 50 + så har vi valt att umgås med våra vuxna barn och barnbarn. Vi märkte att desto bättre det gick för oss desto mer kritik kände andra människor att de kunde ge oss. Så ensamheten är delvis självvald men visst kan vi känna en saknad av att ha ett stort umgänges gäng. (Men misstänker att vi inte hade trivts i det). Kanske kan du känna igen dig i detta ?
Mvh Petra Stålsköld
Anonym sa…
Hur har det gått för dig sedan du skrev inlägget? Mitt i pandemin... nu är det sju månader senare och jag anar vad svaret bir.... Hur som helst, det finns en Facebook-grupp som heter "Hitta en bokcirkel", den är ganska trevlig. Kom med där. /Eva