Välkommen till mitt tragiska liv. Den stora sanningen om ensamheten.
Nu ska jag berätta något som jag kämpat med i hela mitt liv. Det är ytterst personligt och många vet inte om min situation, då jag aldrig pratat om det. Jag har försökt att lösa det, men utan framgång. Det är inte min vikt, det är något tyngre. Ensamheten.
Vänner och bekanta förändras med tiden , precis som en själv. En självklarhet. Det visar hur starka band det finns i vänskapen. Det visar också vart en vän står när vindarna tar fart, när du behöver stöd, hjälp, eller någon att kunna ventilera med.
Någon som ringer/skickar sms för att se hur du mår. För mig är det det viktigaste.
Jag har gått igenom det här tidigare, och jag har/går igenom det igen. För sista gången.
Men du är väl inte ensam? Du har ju över 145 000 följare i social media. Ja, jag har hört det med. Det är ”fans”, inte vänner i den bemärkelsen. En del har kommit att stå mig nära i konversationer, men enbart det.
Jo, jag är ensam.
”ett brev till 12 personer”
Jag har under en längre tid hanterats med saker både privat och yrkesmässigt som jag försökt övervinna genom att ha kontakt med de människor som är runtom mig. Det visade sig att det inte fungerat, och jag började då ifrågasätta vad vänskap är.
För en tid sedan skickade jag ut brev till 12 personer, där jag förklarar vart jag står i livet, vad jag behöver från en vän, vad jag ser som viktiga i en relation, och att jag också avslutar vänskapen på grund av att det saknas vissa bitar i vänskapen i dagsläget. I brevet stod även att jag gärna talar med personen ifråga om hen tycker jag har fel. Öppen för att bli ifrågasatt.
Det här är inget man gör i ett hastverk, utan mycket tanke ligger bakom. Både funderingar och känslor. Det sistnämnda är det viktigaste. Att bli konstant sårad och besviken tär hårt, och det bryter ner istället för bygger upp. Och inget jag vill ställa upp på längre.
”blåst och blåögd”
Tidigare om åren har de ”vänner” som jag ifrågasatt, och bett dom höra av sig nån gång när hen inte behöver något, så de har försvunnit ur mitt liv på dagen.
Varför?
Orsaken har varit att hen alltid vill ha något av mig, som utbildning, pengar, varor och produkter, kunskap, gratis arbete m.m
Utnyttjad rejält av de jag trott varit vänner. Men jag var bara en ”bank” för vad de behövde.
Tro mig, jag är den som hjälper till om det behövs, och skänker min sista krona om någon i nöd behöver den. Det är min uppfostran och har varit min glädje i livet att kunna hjälpa andra, men när man ser tillbaka på det så inser jag hur blåst och blåögd jag varit.
”Ett sätt att inte känna sig ensam”
Till historien ska tilläggas att jag aldrig haft ”riktiga” vänner någonsin genom livet. Ytterst sällan blivit inbjuden för att delta i en middag, utgång, fest, event eller liknande. Jag har tex aldrig blivit inbjuden på en nyårsfest i mitt liv. Jag kan räkna de inbjudningar jag fått senaste 10 åren på mina två händer.
Varje gång jag ser vänner samlas för en kväll, gör en picknick, eller bara ”är”, så skär det i bröstet med en rostig gammal kniv.
Jag undviker social media med de människor jag vet har en stor umgängeskrets, så jag ska slippa se alla middagar, häng och äventyr. Jag undviker filmer och tv-serier m.m som handlar om gäng med vänner m.m. då det gör mig bara nedstämd.
Låter det knäppt? Ja kanske. Men ett sätt att inte känna mig ännu mer ensam.
En sak ska dock vara klart, jag söker inte nån form av medlidande eller nåt liknande. Det här är bara ett sätt för mig att öppna upp en ventil som är på gränsen att brista.
Tidigare genom åren har jag försökt arrangera, bjuda in, lagt upp idéer för att kunna förändra min ”situation”, men gav helt enkelt upp gör 8-10 år sedan då det inte gav något som helst resultat. Jag ser att jag är den gemensamma nämnaren för allt som skett genom åren. Pralinen ingen vill ha i chokladasken. Har sett/ser mig som ensamvargen ingen vill vara med, så länge hen inte behöver ha något från mig. Eller ”den kända, glada, bögen som sevärdhet på hens fest” jadå, jag har hört det mesta. ”-vore så kul om du kom då det vore kul för mina gäster att få träffa en superskapare/kändis”. Tack för den.
Jag har insett fakta, är trött på att vara poppis när det gäller låna saker, köpa saker, fråga saker m.m. Jag är innerligt trött på det. Så jag lever hellre i min ensamhet än blir utnyttjad, sårad, besviken upprepade gånger. Jag går vidare nu.
Jag vet inte om jag kan lita på ”nya” vänner i framtiden. Att hen skulle kunna bli en del av mitt liv. Frågan skulle hänga över mitt huvud hela tiden ”vad vill du ha av mig och vad fiskar du efter?”. För jag vet att jag som person inte passar in, så det måste vara något annat än min rena vänskap.
”Brevet”
Hur många som ifrågasatte eller återkom om brevet jag skickade ut?
➡️Ingen. Zero. Noll.⬅️
Där har du det...
Bild: Anthony Manieri / Arrested Movement
Kommentarer
Ingen ska nånsin behöva känna något av det du skriver!
Jag hyser bara tacksamhet till dig som delar med dig, världen behöver få upp ögonen för hur fasen vi människor beter oss!
Bra gjort att du sätter dig själv som huvudperson i ditt egna liv!
Jag är bara ytterligare ett insta fan men jag vill (utan att tycka synd om dig) ändå visa min tacksamhet för att du vågar lyfta känsliga ämnen!
Jag förstår vad du menar och jag har själv på en betydligt mer bagatell nivå upplevt delar av det du delar med dig av.
Hatten av till dig!
Du behöver ingen som tycker synd om dig, jag fattar det.
Men du förtjänar att hyllas för din öppenhet!
Tack för att du visar att det är okej att vara sig själv!!
Men, du har jo vært så opptatt. Med, karriere, TV, foredrag, interjuver og ikke minst din mann. Så ikke visste jeg at du bak alt dette ikke hadde det så bra. Jo, jeg har vært bekymret, for i det tempo du har kjørt livet ditt den siste tiden måtte det gå galt før eller senere. Da du skrev at du trekker deg fra butikken ble jeg glad på dine vegne. Endeli tid til deg selv og Bland.
Den tiden vi nå er inne i er av astrologer spådd til å være «oppgjørets time». Tiden for indre gransking og oppgjør. Gammelt gruff skal ut og en ny og bedre tid er i emning. Jeg er så glad at du tar et oppgjør med det som tynger deg og får det ut. De som ikke kan ta det er kanskje ikke verd å ta vare på? Gleder meg til å se deg virkelig være deg selv og leve livet som Du vil. Og ikke minst det sprudlende glade fjeset ditt og kjenne det store rause hjertet ditt neste gang jeg kommer til Orust. Du er en av de varmeste menneskene jeg har møtt selv om vi ikke er «nære» venner. Men, hvem vet... det kan vi Kanskje bli ikke sant. ��
Drömmen hade ju varit en nyårsbaluns av rang 😁
Kram ❤️
Jag har i hela mitt liv ”haft vänner” men aldrig känt mig som någons bästa vän eller ens bättre vän. Ju äldre man blivit ju färre vänner finns det kvar...nu är det typ tomt.
Som Linda skriver så har även jag en sambo och två underbara tjejer men sen då? När man inte bara vill vara en mamma eller sambo. När man vill vara den som någon ringer till eller smsar.
Ibland funderar jag på hur ”alla” andra kan ha vänner eller iaf känns det så. De som jag vet bara pratar om sig själva, aldrig frågar hur någon annan mår, de som skryter och vill framhäva sig själva HELA tiden....hur kan de ha vänner?
Man har väl varit alldeles för jävla snäll hela livet...och sen gjort sina val och valt bort de som inte tillför något till ens liv.
Hur hittar man nya vänner när man är i medelåldern?
❤️
Jag har varit inne på Moltaz design och träffat dig där. Vilken trevlig prick du är! Vi tog oss en kaffe i soffan, där du satte dig o pratade med oss. Du gav mig energi med ditt behagliga sätt att vara så trevlig.
Under 2017 fick jag bröstcancer och genomgick massor av behandlingar ,hade det helt enkelt tufft i livet. Under den tiden fick jag se vilka som verkligen var mina vänner. Många försvann några tillkom som satt i samma situation vilket är fint. Men jag fällde tårar över de vänner som jag saknade, nu har jag lämnat dom som inte ger mig energi o ser till så att jag mår bra! Jag hoppas att du inte ger upp med att få vänner, de finns där du minst anar det. Har du vägarna förbi Sävedalen så är du välkommen in till mig! Du kan få sitta i mitt fina kök o dricka kaffe i soffan från Moltaz😁.
Önskar dig en fin kväll!
Varma hälsningar från Karin
Jag instämmer med tidigare talare i frågan hur man som medelålders träffar nya vänner!
Våra vägar har korsats några gånger de senaste tjugo åren. Alltid värme och glädje i de minnena jag har. Du berör. Så hemskt att läsa men ändå fint det du skriver. En ensamhet som inte är självvald kan vara sorglig och förkrossande. Men fint att du vågar lyfta på det där eländiga locket. Locket som allt för många gånger skruvas åt, hårdare och hårdare, så inte den oslipade sanningen ska läcka ut. Locket du lyfter borde inte ens finnas men det är få som vågar kasta sig ut naken och sårbar inför vilka reaktioner som komma skall. Ärligheten är inte alltid bekvämast. Du vågade ändå.
I strålkastarljusets sken är det, utåt sett, lätt att bli förblindad av yta, glans och tro att allt är en dans på rosor. För den som står i skenet är det bara en tillfällig strimma ljus som skär genom mörkret runt om. Livrädd att det ska slockna för gott. För vem är jag då? Vad är jag då i mitt liv och i ditt?
Jag känner igen mig i det.
Tack för att du delar med dig. Av dig.
Du är starkare än du tror. Jag hoppas du kan ta in den kärlek som skickas här till dig. Du är inte ensam här. Locket är av nu och luften och ljuset sipprar in så något nytt kan ta fart och få gro.
All kärlek ❤️
Mvh Petra Stålsköld