Jag är nog en ensam loser. En annan sida av mig.


De har lovat lite sol i helgen. Okej, kanske inte på lördag, men och andra sidan så arbetar jag lördag 10-14 så det gör ju inte så rackarns mycket. Söndag däremot, då blir det sol och känn på det ordet...ssssööönnnddaaaag. Ledig. Sol. Ledig. 

Men vad sjutton ska jag hitta på? Tycker du inte om att höra nån som klagar eller är bitter kan du sluta läsa här.

Jag vet faktiskt inte vad jag/vi ska hitta på. Det är ju så att ingen hälsar ju på mig på Orust, så det blir väl till att vara i trädgården eller ta en fika någonstans ute. Jo förresten, 5 personer har ju hälsat på mig sedan i september, så visst har jag haft besök. 5 pers! I arbetslivet är man populär och gnider som ett torrt sämskinn, men när det kommer till privatlivet verkar jag vara en av de största losers som går i ett par skor. Bitter? Ja. Överlever jag? Ja.

Jag är faktiskt riktigt trött på att det ska vara fullt hus på sommaren, bara för jag bor där jag bor. Eller kommentarer som "vi kommer i sommar istället, det är bättre då". Vadå bättre? För resterande 9 månaderna på året är det inte samma sak. Jag åker till större städer och orter för att möta upp vänner och bekanta, men tvärtom verkar inte fungera. Tror det finns 25 dolda mil mot Orust. Som inte jag ser, men många andra.

Jag/vi bor fantastiskt, trivs på ön, fantastisk sambo, två bra hundar och fantastisk personal i butiken. Sen har jag nya vänner på Mollösund som är de bästa man kan ha. Men för mig räcker det inte. Jag vill ha fler vänner att ha runt mig. Gärna mina "gamla". Men då kommer vi ju till problemet. Orust är ju inte där det händer nåt varje kvart. Orust ligger 8 mil från Göteborg (plus de 25 dolda milen) vilket känns väldigt avlägset för många. Inte alla, men för många.

Många tycker jag jobbar för mycket hela tiden, men jag börjar tro att det är någon form av försvar för att inte behöva känna sig ensam. För det gör jag faktisk. Känner mig ensam alltså. 

Så där kom det. Jag känner mig otroligt ensam i dag och jag har försökt rätta till det under ett år, men det har inte fungerat. Många tror nog inte det som följer mig i alla sociala medier, men så är det. Ibland vill jag bara ge upp och göra mig av med allt materiellt, flytta utomlands, starta upp på nytt med min sambo. Om det skulle vara lättare än som det är nu. Jag vet inte.

Tragiskt? Ja, kanske. Mitt fel? Ja, kanske. Det är väl den onda cirkeln att man jobbar mycket och tappar det sociala livet, när man tappat det så kan man lika gärna arbeta, för man umgås inte iallafall med någon.

Usch vad jag låter bitter. Men jag är nog det tror jag. Min mor brukar säga att bitterhet gör en sjuk, så det är ju nåt som jag måste jobba bort med andra ord. Och jag är ingen bitter människa. Jag är positiv och tycker livet är skönt. Men jag saknar människor runtom mig.

Det är skillnad på ensamhet och känna sig ensam. Men den tolkningen lämnar jag därhän just nu. Men om jag säger såhär; att se människor på facebook och instagram som umgås med varandra, gör saker och hittar på äventyr, får mig att bli riktigt nedstämd. Såpass att jag faktiskt döljer såna inlägg. Jag blir aldrig längre tillfrågad om jag vill delta i något, ta ett glas vin en fredag eller äta en bit mat. Det läggs oftast på mig med orden "Hör av dig om du är i stan nåt".. Jag säger aldrig "Hör av dig om du är på ön nåt".. 

Jag har bjudit, försökt hålla kontakt med många, men när man inte får respons efter ett tag så orkar man helt enkelt inte. Jag orkar inte. Mycket förändrades när jag flyttade från stan. (Jag flyttade tydligen till världens ände och blev eremit.) Det kan vara så åt båda hållen, så det är inte så att jag lägger all skuld på någon.

Nu undrar du säkert om det här är någon form av kontaktannons för att hitta vänner, och det kanske det är? Jag vet inte själv. Men jag ville bara lätta mina tankar för dig som läser min blogg, för det är dig som jag uppskattar otroligt mycket, även om jag inte har en aning vem kanske just du är av de 80 000- 100 000 som läser min blogg varje månad. Tack säger jag bara. Du ger mig energi, oavsett kommentar eller inte.

Det kändes nästan som om det blev lite sorgset i det här inlägget, men det är det inte. Det är ju bara så att man kanske inte alltid visar alla sidor i bloggar och på andra sidor. Så det här är en annan sida av mitt liv.

Det enda sorgsna är nog min egna känsla i att jag känner mig som en ensam loser. Men det kanske bara är min känsla. Men det är ju det som betyder något för mig.

Jag jobbar på med mina företag, det är det jag tycker är roligt, jag träffar fantastiska människor och det ger mig energi, likaväl som det också tar energi. Men det är väl så livet ska var? Ett givande och tagande?

Ha en fin helg!

Bild: Henrick Eriksson

Kommentarer

Anonym sa…
Vilket ärligt och öppet inlägg, hoppas det får folk att stanna upp och tänka till. En stooooooor varm kram / jenny 42 mil bort
Lisa sa…
Bästa........jag veeeeeet precis, ger ju upp o flyttar,(inte själv) får se hur det blir :)
Kram
Bull farmor sa…
En sak ska du veta Henrick..... någon looser är du inte.Jag, om nån, vet vilken fin människa du är! Det är synd att människor är så "lata" nu för tiden, jag tror att det är vad det handlar om!? Det är för "långt" att åka de 9 milen till öa, men självklart räknar de med att du ska komma till stan!! Men som du säger, det gäller att ge och att ta!! Var glad att du har dessa fina vänner i Mollösund!! kram kram
me and alice sa…
Vet precis vad du talar om! Jag upplever precis samma sak här i mitten av Sverige också. Annat var det när man bodde i storstan. Saknar det där spontana så till den milda grad att jag ibland tänker, nä nu flyttar jag!
Och jag vet att jag är en av dom som sagt att jag ska hälsa på dig. Vill inget hellre och skulle gärna komma när det är snöstorm också, så det så!
Kram Susanne
Tigerblomma sa…
Ja så är det när man är den som har flyttat. Det är den erfarenheten jag har gjort genom åren. Det gäller även om du flyttar från en stad till en annan. Det är upp till mig att hålla kontakten. Jag tror inte på något sätt att det är så att folk medvetet väljer bort. Det blir bara så.

Jag hörde om ett par som bodde fint vid havet, de satte en regel att ville man komma på sommaren fick man först komma på vintern. Kanske något du ska införa. :-)
Anonym sa…
Jag har inte följt din blogg så länge,men tycker att du skriver om livet och vardagen så som dom flesta faktiskt känner sig. Men det du skrev idag fick jag läsa fler gånger
och det är himla bra att du kan sätta ord på hur du mår.
Försök att njuta av det du har just nu, ett fint hem, sambo,hund, en himla fin butik och 5 fina vänner, jag tror man kan klara sig bra på det, för det brukar inte hjälpa att flytta ....! Må så gott och sköt om dig
Catarina : )
Helena Aro sa…
Fina, fina du. Försök få bort din känsla av att vara en loser! Du är beundransvärd och svinduktig, på alla plan! När jag sålde huset i Nacka för att flytta ut på Värmdö, 3 mil från Stockholm.... då upphörde folk också komma... kanske utstrålar man något annat... en ny/ annan fas i livet... Tror man måste tänka om för att försöka vända energierna, man orkar liksom inte jaga sina gamla vänner hur länge som helst. Försök hitta nya tillfällen och nya vänner, som uppskattar och accepterar där du är nu, utan en massa bortförklaringar. Å andra sidan kanske inte alla gamla vänner heller förstått hur du känner....förrän nu! Hoppas du får fullt upp på hemmaplan efter det här inlägget ;-) Stor kram!
Mia sa…
Ok, vi flyttade lite längre än till Orust. Vi flyttade från Göteborg till ett litet samhälle utanför Oslo. Vet precis hur det är med att mista vänner. Har faktiskt haft vänner som skrivit att det är ju lättast att hålla kontakten med dig när du är i Göteborg. Nu har jag fått barn också, så att åka 30 mil bara för att träffa gamla vänner som är ointresserade av att besöka mig är helt uteslutet. Tur att det kommer nya. Btw så har jag fantastiska vänner på Gullholmen som försöker bli året-runt-boende. Jag var faktiskt där och besökte dem senast vi tog rundan förbi Göteborg, men antar att vi är rätt ensamma om det. Fint att se Gullholmen utan alla norrmän, de har vi så många av ändå där vi bor ;) Du kommer över bitterheten så småningom, du måste bara våga ge upp de gamla vännerna och finna nya. Man behöver vänner, nytt tillskott till söndagsmiddagsdiskussionerna med sambon om inte annat. Kram och lycka till, tack för att du satte gamla känslor på pränt
Monica sa…
Detta var ett väldigt fint skrivet inlägg med känslorna utanpå.Modigt gjort, tycker jag.
Men ärligt talat så tror jag detta är ett problem som många har lite till mans,i dagens samhälle. Tyvärr så verkar det som att datorerna går varma, telefonerna med ( alltså sms, instagram osv...) men att träffa en person om det innebär att man måste sätta sig i en bil , eller ta kommunala färdmedel verka ha blivit otroligt svårt idag. Ingen har tid, är ju det man säger, men jag tror helt enkelt att det handlar om att många har blivit väldigt lata. Har man tid att sitta uppkopplad på fb eller annat på nätet flera timmar om dan så har man ju den. Tiden.Sedan så tror jag att många vill ha ständig stimulans, det måste finnas nåt att titta på hela tiden när man är ute för att träffa någon,det måste finnas ljud, mycket folk osv...därför så kanske man har ett större umgänge om man bor "i stan " men jag undrar ibland över hur mycket kvalite det finns i denna typ av umgänge, för i städerna sitter ju folk ofta med sina förbannade telefoner och messar hela tiden,det kan sitta tio pers runt ett bord, men ingen pratar med varandra, alla håller på med sina telefoner. Detta är ju faktiskt helt sjukt. Jag tror att det basta du kan göra är att tala om för dina vänner hur du känner , samtidigt som du försöker bygga upp nya vänskapsrelationer och kanske måste släppa vissa andra. Försök komma ihåg varför du flyttade och tank efter om du fått det du vill ha,det du var ute efter. Om du har större livskvalitet nu, så kanske det var värt att missa vissa vänner , du har säkert fått några nya och sedan så tar det ju lite tid att bygga upp nya vänskapsrelationer.Jag upplever även att ju äldre man blir ju färre vänner har man, men de man har nu är ofta mer äkta vänner än alla de man umgicks med när man var yngre ( jag är 46 ) .
Hur som helst så tycker jag det var strongt gjort att skriva detta inlägg, det är oerhört viktigt at tala om nur man mår och vad man önskar i livet, det är inte alltid alla omkring en förstår det,ibland måste man ryta till ;)
Detta sagt så vill jag även påpeka att du har en helt fantastisk blogg som jag ofta tittar in till <3
Kram,
Monica i Rom
cecilia sa…
Hej!
Känner dig inte, men har varit på en trendföreläsning i Göteborg med dig! Modigt och starkt inlägg! En sådan rak och ärlig människa är ingen loser....men vänner som sviker är losers!!!
All lycka till! Kram Cecilia
Anna-Maria sa…
Man behöver inte alltid skriva om det som är soligt och glatt, jag tycker att det var modigt skrivet! Kram från mig.