Jag är nog en ensam loser. En annan sida av mig.
De har lovat lite sol i helgen. Okej, kanske inte på lördag, men och andra sidan så arbetar jag lördag 10-14 så det gör ju inte så rackarns mycket. Söndag däremot, då blir det sol och känn på det ordet...ssssööönnnddaaaag. Ledig. Sol. Ledig.
Men vad sjutton ska jag hitta på? Tycker du inte om att höra nån som klagar eller är bitter kan du sluta läsa här.
Jag vet faktiskt inte vad jag/vi ska hitta på. Det är ju så att ingen hälsar ju på mig på Orust, så det blir väl till att vara i trädgården eller ta en fika någonstans ute. Jo förresten, 5 personer har ju hälsat på mig sedan i september, så visst har jag haft besök. 5 pers! I arbetslivet är man populär och gnider som ett torrt sämskinn, men när det kommer till privatlivet verkar jag vara en av de största losers som går i ett par skor. Bitter? Ja. Överlever jag? Ja.
Jag är faktiskt riktigt trött på att det ska vara fullt hus på sommaren, bara för jag bor där jag bor. Eller kommentarer som "vi kommer i sommar istället, det är bättre då". Vadå bättre? För resterande 9 månaderna på året är det inte samma sak. Jag åker till större städer och orter för att möta upp vänner och bekanta, men tvärtom verkar inte fungera. Tror det finns 25 dolda mil mot Orust. Som inte jag ser, men många andra.
Jag/vi bor fantastiskt, trivs på ön, fantastisk sambo, två bra hundar och fantastisk personal i butiken. Sen har jag nya vänner på Mollösund som är de bästa man kan ha. Men för mig räcker det inte. Jag vill ha fler vänner att ha runt mig. Gärna mina "gamla". Men då kommer vi ju till problemet. Orust är ju inte där det händer nåt varje kvart. Orust ligger 8 mil från Göteborg (plus de 25 dolda milen) vilket känns väldigt avlägset för många. Inte alla, men för många.
Många tycker jag jobbar för mycket hela tiden, men jag börjar tro att det är någon form av försvar för att inte behöva känna sig ensam. För det gör jag faktisk. Känner mig ensam alltså.
Så där kom det. Jag känner mig otroligt ensam i dag och jag har försökt rätta till det under ett år, men det har inte fungerat. Många tror nog inte det som följer mig i alla sociala medier, men så är det. Ibland vill jag bara ge upp och göra mig av med allt materiellt, flytta utomlands, starta upp på nytt med min sambo. Om det skulle vara lättare än som det är nu. Jag vet inte.
Tragiskt? Ja, kanske. Mitt fel? Ja, kanske. Det är väl den onda cirkeln att man jobbar mycket och tappar det sociala livet, när man tappat det så kan man lika gärna arbeta, för man umgås inte iallafall med någon.
Usch vad jag låter bitter. Men jag är nog det tror jag. Min mor brukar säga att bitterhet gör en sjuk, så det är ju nåt som jag måste jobba bort med andra ord. Och jag är ingen bitter människa. Jag är positiv och tycker livet är skönt. Men jag saknar människor runtom mig.
Det är skillnad på ensamhet och känna sig ensam. Men den tolkningen lämnar jag därhän just nu. Men om jag säger såhär; att se människor på facebook och instagram som umgås med varandra, gör saker och hittar på äventyr, får mig att bli riktigt nedstämd. Såpass att jag faktiskt döljer såna inlägg. Jag blir aldrig längre tillfrågad om jag vill delta i något, ta ett glas vin en fredag eller äta en bit mat. Det läggs oftast på mig med orden "Hör av dig om du är i stan nåt".. Jag säger aldrig "Hör av dig om du är på ön nåt"..
Jag har bjudit, försökt hålla kontakt med många, men när man inte får respons efter ett tag så orkar man helt enkelt inte. Jag orkar inte. Mycket förändrades när jag flyttade från stan. (Jag flyttade tydligen till världens ände och blev eremit.) Det kan vara så åt båda hållen, så det är inte så att jag lägger all skuld på någon.
Nu undrar du säkert om det här är någon form av kontaktannons för att hitta vänner, och det kanske det är? Jag vet inte själv. Men jag ville bara lätta mina tankar för dig som läser min blogg, för det är dig som jag uppskattar otroligt mycket, även om jag inte har en aning vem kanske just du är av de 80 000- 100 000 som läser min blogg varje månad. Tack säger jag bara. Du ger mig energi, oavsett kommentar eller inte.
Det kändes nästan som om det blev lite sorgset i det här inlägget, men det är det inte. Det är ju bara så att man kanske inte alltid visar alla sidor i bloggar och på andra sidor. Så det här är en annan sida av mitt liv.
Det enda sorgsna är nog min egna känsla i att jag känner mig som en ensam loser. Men det kanske bara är min känsla. Men det är ju det som betyder något för mig.
Jag jobbar på med mina företag, det är det jag tycker är roligt, jag träffar fantastiska människor och det ger mig energi, likaväl som det också tar energi. Men det är väl så livet ska var? Ett givande och tagande?
Ha en fin helg!
Bild: Henrick Eriksson
Kommentarer
Kram
Och jag vet att jag är en av dom som sagt att jag ska hälsa på dig. Vill inget hellre och skulle gärna komma när det är snöstorm också, så det så!
Kram Susanne
Jag hörde om ett par som bodde fint vid havet, de satte en regel att ville man komma på sommaren fick man först komma på vintern. Kanske något du ska införa. :-)
och det är himla bra att du kan sätta ord på hur du mår.
Försök att njuta av det du har just nu, ett fint hem, sambo,hund, en himla fin butik och 5 fina vänner, jag tror man kan klara sig bra på det, för det brukar inte hjälpa att flytta ....! Må så gott och sköt om dig
Catarina : )
Men ärligt talat så tror jag detta är ett problem som många har lite till mans,i dagens samhälle. Tyvärr så verkar det som att datorerna går varma, telefonerna med ( alltså sms, instagram osv...) men att träffa en person om det innebär att man måste sätta sig i en bil , eller ta kommunala färdmedel verka ha blivit otroligt svårt idag. Ingen har tid, är ju det man säger, men jag tror helt enkelt att det handlar om att många har blivit väldigt lata. Har man tid att sitta uppkopplad på fb eller annat på nätet flera timmar om dan så har man ju den. Tiden.Sedan så tror jag att många vill ha ständig stimulans, det måste finnas nåt att titta på hela tiden när man är ute för att träffa någon,det måste finnas ljud, mycket folk osv...därför så kanske man har ett större umgänge om man bor "i stan " men jag undrar ibland över hur mycket kvalite det finns i denna typ av umgänge, för i städerna sitter ju folk ofta med sina förbannade telefoner och messar hela tiden,det kan sitta tio pers runt ett bord, men ingen pratar med varandra, alla håller på med sina telefoner. Detta är ju faktiskt helt sjukt. Jag tror att det basta du kan göra är att tala om för dina vänner hur du känner , samtidigt som du försöker bygga upp nya vänskapsrelationer och kanske måste släppa vissa andra. Försök komma ihåg varför du flyttade och tank efter om du fått det du vill ha,det du var ute efter. Om du har större livskvalitet nu, så kanske det var värt att missa vissa vänner , du har säkert fått några nya och sedan så tar det ju lite tid att bygga upp nya vänskapsrelationer.Jag upplever även att ju äldre man blir ju färre vänner har man, men de man har nu är ofta mer äkta vänner än alla de man umgicks med när man var yngre ( jag är 46 ) .
Hur som helst så tycker jag det var strongt gjort att skriva detta inlägg, det är oerhört viktigt at tala om nur man mår och vad man önskar i livet, det är inte alltid alla omkring en förstår det,ibland måste man ryta till ;)
Detta sagt så vill jag även påpeka att du har en helt fantastisk blogg som jag ofta tittar in till <3
Kram,
Monica i Rom
Känner dig inte, men har varit på en trendföreläsning i Göteborg med dig! Modigt och starkt inlägg! En sådan rak och ärlig människa är ingen loser....men vänner som sviker är losers!!!
All lycka till! Kram Cecilia