Öppet brev om ensamhet. Hur avslutar man och går vidare?


Hur glömmer man och förlåter? Och hur bygger man nytt? Det enkla beslutet att flytta till USA.


Som du säkert redan vet, så "bröt" jag förra året med de "vänner" som jag kände utnyttjade mig och som svek mig. 

12 personliga brev skickades ut, inget svar i retur. Vilket bara bekräftade vad jag kände. Jag visste risken med att bli i stort sett ensam efter det, och vilket även det blev bekräftat. 

På något sätt var det befriande och hjärtskärande på samma gång. Att jag var så enkel att kasta bort var däremot ett hårdare slag att ta. Men något jag accepterat. 


Ett exempel som jag har störst problem med att släppa och gå vidare i är en "vän" som funnits vid min sida i många år. Gått genom vårt och torrt, och delat väldigt mycket personligt och tid med. Någon som även refererade till att jag var som en familjemedlem. Jag känner själv att jag ställde upp när det behövdes och när det behövdes en vän, men när jag behövde en vän som mest stöd så fanns det inte där. 


Förra året var ett år från helvetet med mycket, speciellt med arbetssituationen (mer info kommer snart om det) och istället för en vänskap fick jag ett ifrågasättande, nonchalerades och ett "Talk to my hand" bemötande. Jag förstår fortfarande inte varför. 

Efter jag skickat brevet, om hur jag känner och mår, så förväntade jag mig en reaktion, (jag bjöd även in till att prata om det) vi var ju nära vänner, eller? 

Total tystnad sedan dess. Där fick jag beviset. Att jag ifrågasatte vänskapen räckte tydligen för att kasta mig på sophögen. Jag var inte värd att lägga energi på.


Det var starten på mitt ifrågasättande om vad är det för människor i min omgivning som jag kallar vänner. Jag är trött på att ställa upp, fixa och trixa utan att jag får nåt tillbaka. Då menar jag av samma mynt, inte pengar.


Att varje dag i social media, filmer, tv, m.m bli matad med bilder och videos av vänner som gör saker, tränar, äter middagar, går ut tillsammans m.m , är en helt främmande värld för mig. Och gör mig väldigt nedstämd. 


50 år gammal.

Jag har aldrig blivit inbjuden till midsommar, nyårsfest, halloweenfest, Beach partys m.m. 

Någonsin. 

Genom mitt vuxna liv har jag blivit inbjuden till 19 middagar. Japp, jag kommer ihåg dom för det är för mig en stor händelse.

Jag har arrangerat julaftnar för mina ensamma vänner, men fick jag samma omtanke? 


Nej. Ett tack för att jag fixat och hjälpt till i svåra stunder`? Nej.

Jag begär inte att jag ska ha ett evigt jäkla bugande och tackande, inte alls. Men jag har ju insett att jag inte är mer än någon som man ska utnyttja eller dra nytta av. Det är den brutala känslan och insikten.


Jag har varit i USA i 6 månader och fått tagit emot 11 samtal (bortsett från familj och min närmsta vän) sedan jag kom hit på besök. 11 samtal, varav ett var från min bank. 

Jag har nu stängt av min svenska telefonen då jag inte ser det ens är värt att ladda den. Luften går ur en som en gammal trasig ballong.

Du kanske tänker "- men ring nån du då?" Ja, det händer, men har gett upp även där. 


Är jag så obotligt motbjudande att ha som vän? 

Jag är generös, vänlig, lätt för skratt, och tar mitt ansvar, men tydligen räcker det inte. 

Säg inte att jag är bra m.m för det hjälper inte. Helt ärligt så gör det mig bara saken värre. För om jag vore så bra så borde vi ha umgåtts m.m, eller hur?


All medverkan i TV, radio och media  med det glada och sprudlande Henrick betyder inget. Det är bara en fasad, och har varit genom åren. 

Jag är glad, positiv och sprudlande om du lär känna mig, om jag får kärlek tillbaka. Tyvärr har alla år av ensamhet och blivit sviken och utnyttjad blivit en mur som jag byggt tjock och hög. Jag törs knappt vara ”mig själv” längre, för det är ju därför jag är ensam.


Nu får du kanske också en inblick till varför det var ett enkelt val att göra en väldigt spontan flytt till USA. Vad hade jag att förlora? De få spridda vänner jag har i Sverige finns där, och är guld värda. 



Att försöka bygga nytt i ett nytt land, ny stad och med nytt språk gör det inte så lätt. Men jag ska ge det ett försök och jag har träffat lite folk här i LA och jag hoppas att det leder till att hitta vänner. Bli en del av någonting. Känna att nån vill träffa dig, vill umgås med mig, och som vill vara en del av mitt liv. Jag behöver inte social mediavänner, och telefonvänner, jag behöver öga till öga, en kram, en vän eller flera.

Jag gör mitt bästa att träffa nya vänner här, men är jag tillräckligt bra att passa in? Enligt mig själv och 50 års erfarenhet så är det något fel på mig och min sociala kompetens. Det är det enda jag kan bygga allt på. För annars haft jag väl haft vänner?


Med det här vill jag också säga till dig som har vänner. Ta hand om dom. Du vet inte hur lyckligt lottad du är. Jag vet. Ta vara på varje middag, möte, filmkväll m.m

Tala om för dina vänner att du uppskattar dom.


Och som sagt, jag behöver inte medlidande eller kommentarer om hur bra jag är, det vet jag redan. Vad jag behöver är råd om hur jag stänger kapitlet om förlorade "vänner" , och hur man går vidare? 


Hur gör man? 


Henrick 

Kommentarer

Jenny sa…
Jag blir berörd av det du skriver och kan tyvärr inte säga vad du ska göra. Däremot känner jag igen känslan av att känna sig sviken och bortvald, av min pappa. Alla år jag gjorde allt för honom, men jag hela tiden ändå blev bortvald. Jag fick hjälp av terapi och äntligen fick det mig att inse vilka människor jag skulle lägga energi på. Dom som förtjänade det. Det är nu över tio år sen jag pratade med honom. I det stora hela mår jag mycket bättre, men sorgen finns ändå alltid kvar. För det är svårt att sluta sörja någon som finns kvar, men valt bort en. Så om jag skall ge dig nåt råd. Lägg energi på dom människor som får dig att må bra. Och låt inte energitjuvarna komma för nära ❤️
Karin sa…
Hej Henrick.
Dina ord berör mig och Bengt Åke djupt. Som du skriver är sanna vänner svårt att finna. Jag har hela mitt liv känns likadant. Har accepterat detta och kommit fram till att jag nog inte är den ytliga sociala människa som jag trodde att jag var.lyckan sitter inte i mängden människor utan kanske i den du har närmast och det är tillräckligt. Som jag skrev en annan gång var stolt över dig själv och svaren kanske aldrig kommer sedet som ett avslutat kapitel och att de var inget för dig. Du kan stånga dig blodig efter svar varma kramar till dig
Anonym sa…
ja fy fasen. vet inte heller. är mer ensam privat än vad nån på jobbet tror tex. Jag skulle nog inte heller få samtal från sverige om jag drog. är dålig på att bjuda in, umgås mest med man o barn. En rädsla för att visa sig sårbar kanske. Kram på dig, önskar dig en fin tillvaro over there, där folk kanske ör mer sociala än i sverige
Tone M sa…
Jeg syntes det er et interessant tema du tar opp. For hva er vel egentlig vennskap? Kanskje har vi alle forskjellig forventninger til hva en venn er? Jeg er blitt 65 år nå og livet mitt har blitt sånn at jeg har flyttet mye på denne tiden. Det har vært mye «venner» til og fra. Noen har jeg kjent siden barndommen, andre i kortere og lengre perioder via jobb, felles interesser, naboskap eller rett og slett bare truffet og funnet tråden. Noen er man venn med bare en kort stund og noen lenger. Og noen mister man kontakt med for en periode og kanskje tar den opp igjen etter år. Noe som har skjedd med meg. En ting jeg har lært er at det er ikke de vennene som ber meg til party ellet hjem til seg som er de som har forblitt langtidsvenner. Det var ikke de som var der den dagen jeg trengte hjelp, når livet virket mørkt og jeg trengte støtte. Da var det de som jeg kanskje ikke ga den største oppmerksomheten selv i perioder. Ja, for selv om jeg forsøker å være der for mine venner når de trenger det er det ikke alltid jeg strekker til. Verken fysisk eller mentalt. For kanskje er det ikke alltid uvilje som gjør at man ikke stiller opp, kanskje er man selv i en av livets stormer akkurat da...
En god venninne av meg lærte meg en gang jeg selv var fortvilet over venner som jeg bare tappet meg for energi hele tiden uten å gi noe tilbake. Hun sa; i et godt vennskap skal begge parten føle at de får noe ut vennskapet. Så sant, så sant. Det hjalp meg til å slippe taket i en del venner jeg ikke trengte i livet mitt. Og som deg, de har ikke hørt av seg... og jeg savner dem ikke.
Nå forsøker jeg i stedet fokusere på de menneskene jeg har i min nærhet. De som er her her og nå. Fra naboen, til dama på butikken og de på treningsstudioet. Jeg forsøker å ha minst mulig forventninger til andre og stiller heller ikke opp for andre enn de jeg har veldig lyst til å stille opp for. Og jeg har ingen forventning om gjenytelse.
Jeg flyttet tilbake til Norge for 6 år siden. Min epoke på Orust var over og ny epoke begynte. Noen venner fra da har jeg kontakt med, men ikke mange. Men de få jeg fortsatt har kontakt med setter jeg pris på.
Nå har du også avsluttet en epoke i livet og en ny har begynt. Tenk så spennende det blir å treffe nye mennesker og starte nye vennskap. De «vennene» som ble borte på veien... ikke gi dem så mye tanker. Legger de ikke energi i å opprettholde kontakten med deg så fortjener de ikke en plass i ditt liv. Lag hellet plass til de nye som vil være der. Husk, det er ikke Du som taper noe det, det er de går miste om å ha en sprudlende, livsglad, energirik, fantasifull og fantastisk person i sitt liv. Synd om dem. 😎☀️
Anonym sa…
Det är ett så oerhört viktigt ämne som du tar upp. Och tyvärr väldigt aktuellt.

Jag lämnade Göteborg efter 12 år och flyttade till Borås. Tänkte att de socualalöswr sig. Det gjorde det inte. Sen kom barnen o alla sa att vänner kommer med barnens sktiviteter. Det gör det inte. Folk tackar ja till inbjudningar, hundvakt, skjuts av barn, barnvakt mm. Men på 13 år har jag vid totalt 4 tillfällen fått en inbjudan av någon.

Är jag konstig? Luktar jag kiss?
Nä, jag tror inte det. Jag är välfungerande på jobbet och jag har kvar vänner från mitt tidigare liv. Så jag är nog likeable.
När jag bli arg på mi man vrålar jag "jag hatar Borås och att vi flyttade hit".

Barnen är fortfarande små. Men jag oroar mig redan för den ensamhet det kommer att innebära när de flyttar. Så jag verkar ha accepterat att jag inte har ett tjejgäng här i Borås, och att jag aldrig kommer att få det.
Skam, skuld, sorg!

Anonym sa…
Jag känner igen det du berättar om men för mig är det mina barn som har bestämt att
jag inte går att vara tillsammans med. Jag vet inte varför eller vad för hemskt jag har gjort för att bli totalt avsågad. Det jag har fått höra som en möjlig orsak är att jag har sagt vad jag tycker om vissa saker speciellt vad jag pratat med barnbarnen om den ena 12 o den andra 9. Hur mycket jag än försökt förklara precis alla ord jag sa och alla ord barnen sa så är det mitt fel.och jag som förlorar nu har jag gjort bort mig så förfärligt mycket så det betyder att barnen inte får komma hit . Så det är mitt fel som ställt till det Och nu får inte barnen komma hit mer eftersom jag pratar om saker som gör dom upprörda. I dessa dagar när så många barn men även vuxna får diagnoser så måste vi som ska umgås kunna få ta ansvar och få den tilliten från föräldrarna att prata om det som händer i livet just nu och hur vi upplever umgänget. Svårt att förklara så det blir ett sammanhang för dig men jag känner mig slängd på sophögen nånting dom inte vill ha kvar längre. Jag är kristen så det har varit till hjälp med bön. Men det är väldigt jobbigt att vara en mor som är totalt värdelös och helt fel i deras ögon. Det finns en del personer som jag kan prata med men jag känner mig lika värdelös i alla fall. Hur jag ska kunna säga nåt för att du ska känna dig mindre utanför är egentligen bara
Se framåt tänk inte på det som VARIT tänk på det som KOMMER. Tålamod och en bättre självkänsla kunde vi behöva du och jag. Om du inte har nåt emot det så kan jag be för dig för att du ska finna frid och stilla ro. En hand på din axel med värme ger jag dig också. Jag tror att ingen av oss du och jag är värdelösa eller hopplösa felet finns inte hos oss utan hos dom som inte bryr sig


Therese sa…
Åh vad jag känner igen mig i dina ord, Henrik!
När jag skilde mig försvann alla mina sk vänner. Och då menar jag alla.
Det gör ont. När jag konfronterade några av dem, fick jag inga svar tillbaka.
Nu har jag bekanta, men inga nära vänner. Ingen som ringer och frågar hur det är, ingen som frågar om jag vill
vill ta en spontankaffe etc. Jag och barnen firar nästan alla högtider själva.
Ibland undrar jagom någon hade reagerat om jag stängde ner FB och Instagram en vecka. Hade någon märkt det?
Hade någon saknat mig?

Men, i höstas tog jag beslutet att bara lägga energi på sånt som gör mig gott.
Att sörja människor (och deras beteenden) som ändå inte ville mig väl tog för mycket av mig.
Livet är för kort för att inte leva.
Jag vet inte om jag nån gång kommer att hitta nära vänner igen, men jag försöker hitta mig själv under tiden.
Göra saker för min egen skull.

Och därför blir jag så glad när jag tänker på din flytt, att du tog sats och gjorde något för din egen skull!
Heja dig! Tänk vad dina gamla sk vänner går miste om, detta är deras förlust, inte din!



Anonym sa…
Jag känner igen det du berättar om men för mig är det mina barn som har bestämt att
jag inte går att vara tillsammans med. Jag vet inte varför eller vad för hemskt jag har gjort för att bli totalt avsågad. Det jag har fått höra som en möjlig orsak är att jag har sagt vad jag tycker om vissa saker speciellt vad jag pratat med barnbarnen om den ena 12 o den andra 9. Hur mycket jag än försökt förklara precis alla ord jag sa och alla ord barnen sa så är det mitt fel.och jag som förlorar nu har jag gjort bort mig så förfärligt mycket så det betyder att barnen inte får komma hit . Så det är mitt fel som ställt till det Och nu får inte barnen komma hit mer eftersom jag pratar om saker som gör dom upprörda. I dessa dagar när så många barn men även vuxna får diagnoser så måste vi som ska umgås kunna få ta ansvar och få den tilliten från föräldrarna att prata om det som händer i livet just nu och hur vi upplever umgänget. Svårt att förklara så det blir ett sammanhang för dig men jag känner mig slängd på sophögen nånting dom inte vill ha kvar längre. Jag är kristen så det har varit till hjälp med bön. Men det är väldigt jobbigt att vara en mor som är totalt värdelös och helt fel i deras ögon. Det finns en del personer som jag kan prata med men jag känner mig lika värdelös i alla fall. Hur jag ska kunna säga nåt för att du ska känna dig mindre utanför är egentligen bara
Se framåt tänk inte på det som VARIT tänk på det som KOMMER. Tålamod och en bättre självkänsla kunde vi behöva du och jag. Om du inte har nåt emot det så kan jag be för dig för att du ska finna frid och stilla ro. En hand på din axel med värme ger jag dig också. Jag tror att ingen av oss du och jag är värdelösa eller hopplösa felet finns inte hos oss utan hos dom som inte bryr sig


Malin sa…
Vad ledsen jag blir av att läsa ditt inlägg. Min bild av dig, var precis som du beskriver den där killen som vann Pysselskaparna (rätt namn? 🤔) Var helt säker på att du omgavs av mängder med lika varma, glada, omtänksamma vänner... Jag har verkligen ingen aning om hur man ska bete sig, för att få och behålla vänner. Har själv många bekanta, men endast en person som jag räknar som nära vän och hon har fullt upp med sin familj, så jag kommer alltid ganska långt bak, när det gäller hennes tid för socialt umgänge, utanför man, döttrar och svärsöner. Jag vet att hon tycker bra om mig, men har helt enkelt inte tid att träffas så ofta som jag skulle vilja. Jag ser mig själv som en ganska ensam person och är ofta ledsen för det, men har på något sätt förlikat mig vid tanken på att det är så det är. Jag hoppas verkligen att du kommer att lära känna nya personer "over there", som du kommer nära. Många kramar /Malin
Anonym sa…
Igenkänning på det du skriver! Har känt ungefär samma i hela mitt liv . Som barn minns jag att det var fest hos en tjej i klassen. ”Alla” var bjudna, men inte jag för då blev det helt plötsligt för många. Har haft några vänner genom åren, men av dessa består bara en. Har alltid sneglat lite avundsjukt på de med stora tjejgäng och lurat lite på vad det är som gör att jag aldrig tillhört ett sådant. Det är nog som du skriver, att om man varit med om att bli sviken så bygger man upp murar runt sig. Lycka till med att hitta någon du kan lita på och som bjuder tillbaka i både tid och omtanke!!
Anette sa…
Det du skriver är sorgligt men det finns ändå en styrka i det. En styrka i att inte gå emot sig själv och sina egna känslor. Det är också en så viktig text ä...allt är inte som det ser ut att vara. Jag hade också gissat när jag såg susperskaparna att du hade massor av vänner...fint att du delar med dig! Stor varm kram från Sverige
Anette Öbom sa…
Din text gick rakt in i hjärtat och tårarna rinner ner för kinderna. Jag började följa dig på Instagram, inte bara för din design och uttryckssätt inom konsten utan främst för dina ord och innehåll med många tankar om livet och de små sakerna i livet. Har tyvärr aldrig haft förmånen att träffa dig personligen fast vi båda varit Orustbor så länge. Känner igen mig själv så otroligt mycket i det du skriver. Har nog alltid upplevts som en social person med många vänner men det är så långt från verkligheten man kan komma. Har alltid funnits en dålig självbild som ständigt lagt krokben att tro på att någon skulle vilja vara vän med mig och därför backat för att inte bli ledsen och sårad. Jag träffade min man som 21-åring, oerfaren och osäker på vem jag själv var och vi fick 3 underbara barn och hade ett ganska rikt socialt liv med alltid mycket folk omkring oss. 2019 i en ålder av 51 så slog livets ändlighet mig i huvudet och jag började rannsaka mig själv, vad jag stod för och vilken människa jag ville leva som. Insåg då bl a att det inte fanns någon kärlek kvar i mitt äktenskap. Jag saknade närhet och att någon verkligen lyssnade på mig och att jag togs för given. En process inom mig startade för att hitta mig. Att bryta upp från ett äktenskap efter 30 år var skittufft men nödvändigt. Förstod att det mesta sociala umgänget skulle försvinna dels för att många tog mitt ex sida, jag var ju den som ”förstörde” allt men också för att de var inga riktiga vänner. Jag hade en grupp av nära vänner som skulle finnas kvar där för mig nu när JAG behövde deras stöd. Har själv alltid ställt upp på olika sätt. TRODDE JAG….. Min process innebar också en förändring i mitt sätt att vara och jag tog en annan roll i mitt liv, huvudrollen. Denna förändring var tydligen svår för dessa sk nära vänner för flera har dragit sig undan utan förklaring och jag beundrar ditt mod och din styrka att skicka brev för att få svar. Förra sommaren, av ren slump, så mötte jag en man och det sa bara klick på direkten. Nu kan jag äntligen vara den person jag vill! Förlåt jag vet att du ville ha råd om vad du kunde göra och jag hade älskat att kunna ge dig det förlösande rådet men har tyvärr inte det mer än att du är värd lika mycket tillbaka som du ger andra och kan dom inte ge det så är det inga riktiga vänner. Jag lever ett rikt och lyckligt liv just nu, har fortfarande inte många vänner men min dörr och famn för en kram är öppen för den som vill lära känna mig men jag kommer vara tydlig med att säga stopp om det inte gäller åt båda håll! Jag kommer fortsätta följa din resa så länge du vill ha mig där! Kram /Anette
Ulrika Dahlgren sa…
Du är för mig en av de finaste vänner någon kan önska sig och jag räknar dig som min egen bror. Jag hoppas att du aldrig trott att jag tagit dig för givet älskar dig precis för den du är och sluta aldrig med det. Du är perfekt och jag kommer alltid finnas vid din sida natt som dag ”hur det nu blir med våra tidsskillnader 😊”
Är så glad och tacksam för att vi fann varandra mellan hyllorna på H&M och du kommer alltid alltid vara min bästa te kompis❤️
Mia Frantz sa…
Fina Henrik. Viktigt att du gör saker som för dig framåt och som du känner är rätt för dig. Jag förstår precis vad du menar o lite hur du känner. Befinner mig i samma sits.
Du o jag har bara pratat lite allmänt de gånger vi setts men jag tycker om det jag såg. Du är en fin man. Scott likaså.
Jag hoppas att du finner det du söker oavsett var i världen du befinner dig. Orust saknar dig dock. Var rädd om dig ❤️ Stor kram till dig från mig.
Anonym sa…
Känner igen så mycket i det du skriver och jag blir lessen. Jag är också en person som man utnyttjar. Det är så att jag är bara intressant när folk inte har någon annan att vara med,sen går dom vidare till sina kompisgäng och jag är ensam igen. Jag är snart 61 år och snart är livet slut nen jag har börjat acceptera att det blir inte några nyårsfester eller midsommarfester o s.v. Tyvärr är det bara att acceptera,men ont i hjärtat gör det. Jag skickar många och varma kramar.