torsdag 5 februari 2015

Veckans största gnäll...


Det är svårt att beskriva det man går igenom för andra som inte känner smärta. Jag ska börja med att säga att jag är väldigt positiv och framåt, men vissa dagar så går inte kroppen åt det håll jag vill.  Idag tänker jag gnälla rejält här på bloggen.

Jag har nu fått spenderat två dagar hemma på soffan, då mina muskler helt enkel inte fungerar. 

Det startade för två år sedan när jag fick borrelia och TBE på det. En rejäl hjärnhinneinflammation som brände ett stort gäng med psynapser i skallen (nervkopplingarna). Jag är glad att det gick hyfsat bra ändå, då många kan få lära sig att äta, gå m.m på nytt efter en sån smäll. 

Men jag har fortfarande problem med namn på personer, tappar tråden mitt i meningar, glömmer väldigt fort, och har svårt med tidslinjer. Ett skit när man jobbar som jag gör. Konstigt nog så flyter alla föreläsningar på utan problem.

Värst är nog musklerna och mina strålningar i skallen. Musklerna värker, lederna värker, och vissa dagar kan jag inte lyfta en kaffekopp. Eller som de här två dagarna, knappt gå och röra mig. Det är mycket kylan som gör det också, vinter är alltid värst.

När strålningarna kommer i skallen, som varar typ 5 sek, så är det ungefär som man kör in en skruvmejsel och vrider om, så som jag föreställer mig hur det skulle kännas iallafall. Dom anfallen får jag några ggr per dag, och skulle helst vilja vara utan dom.


Jag försöker verkligen hålla humöret uppe, men den här veckan känns det skit. Att inte kunna jobba på kontoret, missa Stockholm Furniture Fair, Formex, bloggkollegor, branschkollegor, designers och allt annat känns rent ut sagt för jävligt. Det är trots allt design och inredning jag brinner för, men det är ingen idé att åka om man knappt tar sig upp på tåget.

Jag har lärt mig att inte säga något om min smärta i vardagen, det lärde jag mig i ett tidigare förhållande. Ord och inga visor, där t.o.m. cyklade jag 1mil med bruten rygg, för jag inte skulle vara en gnällspik. Och det sitter i. Jag säger inget till min sambo, såvida att det inte är riktigt illa. Jag bedövar mig inte med värktabletter, det är ingen idé som det känns nu. På nåt sätt så vill jag veta vart jag har ont. Massage hjälper, värme hjälper, men that´s it.

Det är ett skit, och att ha en tryckande värk i kroppen dygnet runt tär på både kropp och psyke. Jag får ihop vardag och jobb trots allt, men som sagt är det ruskigt tufft vissa dagar. Mitt glada humör är ändå det som håller mig uppe. Att tänka på att det alltid finns de som har det värre. Och det stämmer ju.

Nu har jag fått skriva av mig lite, som den bittra människa jag är idag (eller den här veckan), så nog om det.

Bilder: Henrick Eriksson

Inga kommentarer: