torsdag 16 oktober 2014

Hur har du det med självkänslan?

                              

Jag får ofta höra att jag bra, duktig, trevlig, glad och så vidare. Men jag har ett litet problem, som jag vet att många med mig har. Förmågan att ta in, lyssna på det, och bekräfta. 

Kass självkänsla med en stadig tvekan om man duger och är tillräckligt bra. Både i arbetslivet och privat.

Det är en stor skillnad på självkänsla och självförtroende.

Självförtroendet har jag inget problem med, det ligger på topp. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på. Annars skulle jag inte vara så efterfrågad och ha så mycket jobb. Jag är en jäkel på inredningsjobb, styling, föreläsa och fixa med andra saker. Det vet jag.

Jag är nöjd med med mitt utseende, vikt och hur mitt halvgråa hår fladdrar i vinden ;-) Men har på nåt sätt fastnat i tankarna att jag inte duger/är tillräcklig. Jag har fått ett enormt bekräftelsebehov (vilket många aldrig skulle erkänna) på att man tycker om mig som jag är, ser mig, bryr sig om mig, vad jag gör och hur jag ser ut.  Bli accepterad helt enkelt. Låter det stört?


Jag är glad, jag är extremt positiv, jag är på gott humör i stort sett jämt. Så det är absolut ingen fasad. Inga falska leenden eller tillgjordhet. Jag är ju bara jag. 

Jag har ju lyxen att kunna vara mig själv, både privat, hemma och här på blogg/fb/twitter/instagram med ca 170 000 läsare i månaden. Jag har inget att dölja, jag har inget problem att ventilera mina tankar, här känner jag mig trygg på något sätt. Precis som i mina privata och arbetsmässiga sfärer.

Jag funderar dagligen på varför jag blivit sån på senaste tiden och vet att många faktorer spelar in. 

Det första och den största törnen blev när jag fick ett brott i mitt förhållande i somras, något som knäckte mig totalt, men som jag/vi repar oss från på ett fantastiskt sätt. Det tog verkligen hårt på min självkänsla, och vilket jag arbetar med varje dag. Men det är många saker som ska falla på plats. Det är inte bara att stryka och gå vidare. Inte för mig. Det måste arbetas igenom med förståelse, tillit, bekräftelse och mycket annat.

Det andra är nog att jag har upptäckt hur skört mitt liv är. 

Det har varit många större saker, som brutna ryggar, hjärtbesvär, separationer, allergier, Borrelia/TBE och annat skit de senaste åren.  Tungt med andra ord. Både för det mentala och fysiska.

Jag har väl tagit mycket till mig och vill få ut mer av livet och mig själv. Det har skapat en stress över att bli sedd för den jag är och bekräftad som medmänniska, vän, älskare och person.  Inte för jag har tänkt att dö vad jag vet, men jag ser hur skör man är som människa och hur fort livet rusar förbi. Jag är väldigt jordnära, stabil och tar inget för givet. Jag jobbar väldigt hårt och försöker ställa upp på alla sätt jag kan (efter jag tagit min egen beskärda del av all energi) familj, vänner, kunder m.m.

Jag är en positiv jäkel som alltid försöker se att nån annan har det värre än mig, och så är det ju! Jag har vänner som har det värre än mig. Men man kan ju bara gå till sig själv. Man är ju sig själv närmast.

Under de senaste tre veckorna nu har jag fått blommor, skumpa och gåvor från olika kunder som kommit spontant till butiken och även ute på fältet. Två av dom har gett mig blommor/gåva "bara för jag är den jag är". Jag blev helt tagen. Nästan gråtfärdig. Att nån tänkte på mig, ville göra mig glad utan anledning. Visa sin uppskattning att jag finns. Det låter som jag tigger gåvor helt plötsligt, men verkligen inte. Jag är bara så tagen av gesten.  Det är nåt jag brukar försöka göra för andra, men inte brukar få.

Så den stora frågan just nu är varför kan jag inte ta in, lyssna och bekräfta?

Håller jag på att bli knäpp? Eller känner du igen dig i något? 

Svar?  Facit? Kritik? Nåt?

Bilder: Henrick Eriksson

Inga kommentarer: