onsdag 9 juli 2014

När du förlorar det du älskar mest av allt.


Jag kommer vara väldigt personlig med dig nu. som jag aldrig varit tidigare, men på något sätt har bloggen och du som läsare blivit en del av mitt liv. Och just nu behöver jag en ventil. 

Jag har precis förlorat det jag älskar mest, min sambo och livskamrat som nu inte vill leva med mig längre. Att bli lämnad har kanske de flesta varit med om någon gång, och vet hur svårt det är. Som en blixt från klar himmel och man hamnar i chock. Apati och tomhet. Jag trodde allt var bra, planering av framtid och semester. Jag hade fel.

Det som är det jobbiga i det hela är att jag inte kan påverka eller styra någonting, utan hamnar helt handfallen. Det känns som att hjärtat krossats i 1 miljon bitar och jag vet inte hur jag ska laga det. Min högsta önskan är att göra ett försök till, jag vet att jag har många fel och brister, vem har inte det? Inte mer än man kan prata om det och lösa det. Det värsta är att vi älskar varandra över allt annat. 

Jag känner mig bara förkrossad och skulle behöva 1000 tuber av Karlssons klister för att försöka plocka upp bitarna från mitt hjärta som nu ligger trasigt.

Jag fungerar inte riktigt just nu och jag vet inte vad nästa steg är i livet. Jag måste rycka upp mig, det är helt klart, men jag behöver verktygen i form av vänner, glädje och sysselsättning. Jag vill inte leva ensam, men om det här inte går att laga så kommer jag leva ensam som jag ser det, då jag måste se över mig själv och varför jag inte är värd att leva med. En inventering av Henrick Eriksson helt enkelt.

Att våga gå vidare är ett stort steg med många skrämmande tankar. Ensamhet, rädsla för att bli sårad igen, när är jag läkt, och kommer man någonsin bli av med tanken om sin livs kärlek?

Första steget är att försöka äta och sova igen. Utan det rasar man, och jobben skall göras oavsett.
Jag har redan hört att himlen är blå ovan molnen, men jag har inga vingar, och stannar i gropen jag står i ett tag till. Jag vet att det finns ljus i tunneln, men hur långt måste jag gå för att komma ut?

Det finns ingen quickfix på detta, det vet jag, men jag vill bara vara lycklig. Han är den enda jag vill leva med, och det är väl därför en del av mig dör.

Nu har jag ventilerat mer än jag borde, och jag söker inte tröst eller empati, bara någonstans att ventilera. Och du är min ventil.

Bild: Henrick Eriksson

Inga kommentarer: