Jag kan andas igen. Solen har brutit igenom.

Den här veckan har varit den värsta i mitt liv, (om man bortser från ryggoperationer, tbe och annat skit) men har idag fått en stark solstråle genom tunga moln. Som du läste i ett tidigare inlägg så öppnade jag mig totalt om att bli lämnad och övergiven, men idag ändrades det. 

Vi träffades på en parkbänk i Göteborg för att prata igenom allt, vilket vi gjorde. Vår kärlek för varandra är lika stark som det hårdaste stål och varför kasta bort det? Vi har bara sett varandras behov och vad vi behöver ha ut av livet för att växa och må bra. Vi behöver inte bo ihop, vi behöver inte följa ett normmönster, utan kan skapa det förhållande vi vill.

Vi kommer att bli ett igen. Den största gåvan jag kunde fått. Någonsin. Det kommer ta tid att reparera mitt hjärta som blivit så brutalt krossat, men det kanske räcker med 2 tuber Karlssons klister och inte 1000. Vad jag behöver nu är tillit, kärlek och bekräftelse för att läka igen. Och vem behöver inte det efter en smäll. Det gäller för mig att bearbeta det här på bästa sätt och inte försöka måla upp scener som "tänk om" "blir det slut igen" o.s.v. Det kommer kräva massor av jobb, både från mig och från min man. (ja det är en man om du inte anat det tidigare, så jäkla pysslig som jag är)

Vi har båda krav och känslor som måste bemötas från två håll, något som kan verka självklart efter några år tillsammans. Men man glömmer snabbt att vårda och sköta om förhållandet. Inte ta varandra för givet. Inte hålla tyst om det man känner och inte vara uppmärksam på varandras välmående.

Det jag har upptäckt är att jag har så många runtom mig som bryr sig, något jag inte trott på länge. Men så många underbara kommentarer, tankar, telefonsamtal och mail som jag fått denna veckan har jag aldrig upplevt tidigare. Tack. Jag menar det från djupet av mitt havt ihopläkta hjärta, tack! Utan så mycket stöd från dig, vänner och släkt så vet jag inte hur detta hade gått.

Varför jag lagt upp bilder på St. Helena hybrid rosen är för att jag/vi är nu som den. Vi kan bara växa starkt uppåt och blomma ut.

Jag är så ödmjuk för allt stöd jag fått, och det känns fantastiskt att ha dig därute som bryr sig om mig. Som sagt så vänds inte allt på ett mynt, utan nu gäller det att hålla alla löften som vi satt på parkbänken i Göteborg. Det gäller att se varandra.

Tack. Från botten av mitt lappade hjärta. Tack.

Bilder: Henrick Eriksson