Får man inte vara nöjd som överviktig eller tjock?

Fan va less jag är på alla "det ska du göra för att få 6 pack" eller så här ska du se ut för att få "ragget" Det står mig upp i halsen hur media och alla runt om mig fokuserar och om hur man ska se ut. Det nya manliga idealet. (sorry tjejer men nu gäller det killarna) Visst har jag tidigare blekt tänder, tränat så jag knappt stått upp, och varit den mest koketta på jobbet. Men va?! Vart är allt på väg?

För många år sedan som ung gick jag igenom en tuff period med anorexia, nåt som det aldrig pratas om när det gäller killar. Det startade med att jag blev avspisad av en tjej 1985 och ville ta revansch. Och vilken revansch det blev. Med en toppvikt på 48 kilo och varje revben som stack ut så måste jag varit den snyggaste killen  i Dalarna. Tror inte det. Anorexi och träningsnarkoman var ett faktum. Allt på grund av att någon avspisade mig hårt. En person. Tänk på det.

Men det är inte det det handlar om. Det är hela tiden sin egen självbild och hur man upplever sig själv som räknas. Att inte påverkas utifrån alla ideal och jobbiga kommentarer. Och det är inget man vänder på inom en vecka. Att se sig i spegeln och inse vem man är. Acceptera vem man är. Vem fan gillar att se sig själv naken i spegeln? Man springer förbi som en avlöning. Jag kan se mig själv i intervjuer och reportage och känner mig inte helt nöjd, men försöker då intala mig själv att det är ok att inte se "perfekt" ut. Det är ju så jag ser ut, och det jag nöjt mig med. Så varför lägga massa energi på att försöka se bättre ut för nån annan, det förbättrar ju inte innehållet av utseendeskalet, snarare utarmar det.

Idag väger jag 117 kilo. Ja 117 kilo, du läste rätt. Visserligen jämt fördelat och bredaxlad, men jag har mage och större bröst än grannkärringen på 70 år. Och vad spelar det för roll. Jag är nöjd med min vikt, köper en större storlek på kläder än jag är van med, och har någon som älskar varje kilo. Räcker inte det? Måste jag ses som ett ohälsosamt freak för det?

När jag var yngre så eftersträvades det hela tiden 6 pack, (som många även gör idag), trimmade muskler och vita tänder. Kommer ihåg att agenturen som jag var vid som modell ville jag skulle gå ner 4 kilo mer när jag vägde 67 kilo. Jag slutade. Jag var ju 180 cm lång och såg ingen orsak till att gå ner mer. Jag kunde ju redan se höftbenen och revbenen. Ville de se njuren också?

Vad jag upptäckte för ca 10 år sedan var att jag faktiskt trivs med mig själv. Jag har gjort flertalet undersökningar hos läkare och det har visat sig att jag har utmärkt fysik, och blodvärden som elitidrottare kan drömma om, och det finns inget att anmärka på. Jag kan då bli lite förfärad när någon bekant skriver såhär på facebook: citat.

" Hade det funnits genvägar att gå i stället för rätt kost och träning så tror jag att alla tjocka människor varit smala! Men oftast är det för jobbigt att träna och i stället lättare och dränka sin sorg i fish and chips och tänka nästa år ska jag bli smal!
citat slut.

Givetvis respekterar jag om man har ett brinnande intresse för vältränade kroppar, 6 pack, muskler och allt vad det innebär. Jag tycker själv det kan vara snyggt och sexigt, men det är inget jag lever med.Eller eftersträvar.

Jag har aldrig letat efter en genväg, för jag tycker inte att jag behöver den. Visst skulle jag säkert behöva gå ner 20 kilo, men till vem? Mig själv eller den nya normen? Enligt läkare så har jag utmärkt fysik och vänner runt om mig som tränar så det är galet får stroke, hjärtinfarkter och annat skit. Jag spar de 20 extra kilona till den kalla vintern eller digerdagarna. 6 Pack byttes till 1 pack.

Jag älskar fish & chips, men äter det 2 ggr om året. Jag äter normal kost, men för mycket. Det kompenserar jag med vänner och familj som älskar mig för den jag är. Det verkar räcka.

Stolt, stor och en sjujävla björn, det är vad jag är. And i like it.

Henick