söndag 20 september 2009

Jag tänkte på en sak.

Jag var i Oslo i helgen och tog det lite lugnt. Vi bor ju där ibland också, då min sambo är från Norge. Jag tänkte på hur glada alla verkar. Jag vet inte om det är det där med dialekten som går upp på slutet eller om det verkligen är så. Min sambo har ju en enorm energi och glädje i sig, vilket han försöker sprida. Likaså med alla norska vänner vi har. Alltid ( nästan alltid ) är de på gott humör och har alltid skrattet till nära hands.
Jag brukar jämföra oss svenskar mot det norska folket, är det så att norrmännen är lyckligare eller hur är det? jag måste nog kolla lite på nätet om det finns någon forskning på det här.
Vad tror du?

5 kommentarer:

Brunkullan med Mosipperötter sa...

Sant! Måste vara all frisk luft, turåkning och den vackra naturen:)

Susanne

Jerpa sa...

Dialekten gör nog sitt, men jag upplever de nog gladare och svenskarna buttrare.

Bull farmor sa...

Jag tror oxå att dom är gladare o lättare till sinnet, vi svenskar ska alltid vara "lagom"!!!!

Gardenlife sa...

Ju längre västerut man kommer dess gladare blir folk... ; )
Tycker ni Göteborgare oftast är mycket gladare än östkustfolket... ; )
Blir intressant att se om du hittar nån forskning på det där!
/Janne

Henrick Eriksson sa...

Tänk , jag tror det mesta har en mening. Fick in en repris på TV om just dialekt, tror det heter "svenka dialekter" och går på "skogs tv " alltså SVT1 & SVT2.
Det handlade just om västsverige och dialekten. Att tonen går upp på slutet i en mening, vilket uppfattas som om man är gladare och mer positiv. Någon annan forskning hittade jag inte, dock är det ju så att bemöter man någon med ett leende får man ofta ett leende tillbaka. Det kanske är så att när man har en positiv dialekt så "föder" det positivitet och glädje som i sin tur är ett frö till lycka? Kan det vara så enkelt?
Nu blev det djupa tankar mitt i allt.

Hur som ska jag hålla ögonen uppe för att se om jag kan hitta något på norrmännen.